otherthanprozac

Först hittade jag knappt till själva byggnaden, trodde jag, eftersom att den gröna dörren bara hade advokatbyråer. Inte alls vad jag sökte. Såg sedan en liten liten lapp med rätt namn på. Tröck på knappen intill.

”Ja?”

”Ja.. Jag har tid kvart över ett”

”Okej välkommen in”

Och så buzzades jag in. Fjärde våningen skulle jag till. Jag väntade på hissen och när dörren till den öppnades stod en man där med en påse potatis i ena handen, solglasögon i den andra. Han  frågade vart jag skulle. ”Fjärde våningen”. Han med, tydligen. Stor och klumpig var han, men hade en skön basröst.

Jag visades till väntrummet av receptionisten och jag läste bibeln via min nya app i mobilen medan jag väntade. Hann läsa första moseboken två till nio innan det blev min tur. Och där kom personen jag hade tid hos och mötte mig. Det var mannen från hissen, och båda vart lika förvånade när vi såg att det var varandra vi skulle ha möte med idag. ”Jaha, ja men det var du ja” sade han och hänvisade mot rummet med handen.

Han flängde runt och letade efter papper och penna, och medan han gjorde det satte jag mig ned och undrade vart fasen den där potatispåsen var och varför han hade med sig den till jobbet. Han slår huvudet i lampan och sätter sig och pratar mycket och fort.

-

"

En del bitar censurerar jag. Hoppas ni förstår.

"Söndag, 10/10 -10

-
Det var precis ett år sedan nu som vi satt frusna på den där bänken och pratade i timmar. Han gick ut på kvällen trots minusgraderna för att få mig att träffa honom. Han trotsade oddsen för att försöka bevisa för mig att han menade allvar den här gången. Jag trodde honom aldrig, men jag njöt av varenda sekund han ville tillbringa med mig.
Han kom till mig varje helg. Han tvingade inte mig gå en meter, utan han gick alltid till den plats jag befann mig på. Han smsade kärleksfulla hälsningar varje morgon. Han gick inte en kväll utan att skicka ett sms där han skrev lovande ord som kunde få mig sova gott om natten. De dagar vi inte träffades hörde han av sig på alla sätt han kunde för att jag skulle få veta att jag fanns i hans tankar. Hela tiden.

Det var precis ett år sedan jag hade fjärilar i magen för att jag visste att den kille jag var förälskad i gick runt och väntade ut veckan för att få träffa mig.
Då jag somnade om kvällarna med en nykär och nervös killes arm runt min midja.
Det fanns ingenting jag mer kunde önska mig -förutom att det skulle vara så där för alltid. "


Det har snart varit vi i ett år. Det har gått så himla fort, samtidigt som det känns som om det varit så här hela livet. Du och jag.
 Jag tänkte skapa en kategori, "Ur min dagbok". Alltså tänkte jag då och då posta inlägg ur min dagbok. Vad tycker ni..?