otherthanprozac

Ibland vill man ha någonting så pass mycket att man är villig att ta till alla vapen. Man jagar till man blir galen och desperat slänger ut sitt vapen -sina ord- hur som helst att man inte ens har kontroll längre. Man söker, man hittar, man försöker och man bryter ihop. Man klarar inte utmaningen man själv utsätter sig för.
I min jakt har jag slut på ord. Mitt enda vapen. Jag har använt det till ammunitionen till sist tog slut. Allt jag har kvar är viljan, som jag inte längre kan uttrycka på annat sätt än genom tårar. Att blotta mina känslor helt. Ändå kommer allt inte riktigt fram och jag blir inte förstådd.

Allt jag önskar är att bli förstådd.

Det är så himla mycket som jag saknar från förr. Jag saknar kontakten med personer som dels både jag och andra har valt att avsluta, eller bara försämra. Med det är det kontakter jag har kvar i dag som drabbas till det sämre (vissa till det bättre) och möjligheter som försvunnit.. De som valt att stänga ut mig -och tvärtom- har jag inget beohv av att ha kvar, men jag ångrar så mycket på grund av hur det påverkar mina val idag.
Jag vill kunna förbättra vad jag har idag till det bättre, men det är så oerhört och rent av omöjligt på grund av andras egoism. Min med, men jag har tänjt på det så mycket jag bara kan för min och andras bästa.
Vissa saker går dock inte att förändra helt enkelt. Hade jag vetat om hur idag ser ut redan igår, så hade det funnits så mycket jag skulle gjort om.

Den 24 januari 2007, för nu fyra år sedan, blev jag upp över öronen förälskad i Ludde. Kärlek vid första ögonkastet totalt. Stupade rakt ned i det. Head over heels.

Foto som tog några minuter innan Ludde skrev i chattrutan att vi skulle mötas. Sekunder efter hade vi bokstavligt talat HOPPAT in i kläder och kastat på lite smink i ansiktet för att gå och möta Ludde.. Men precis här så sprang Emma fnittrandes efter kameran och fotade mig och Ellinor här vid datorn. "Tjejer det här blir något att minnas, jag måste fota!!" sa hon. And boy was she right..










Jag älskar dig så himla, himla, himla mycket

Tänkte just skriva ett långt, långt och personligt inlägg... Men nej. Jag vill inte det. Jag vill bara be varenda jävel att dra åt helvete, och det är okej. Bara dra.

"Jag tänkte på jag-et, och jag såg alla tecken.
Men jag ville va bättre, men då blev allting sämre.
Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid.
Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig.

Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks.
För dig ska jag, göra det tusen gånger om.
Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar.
För dig ska jag göra det tusen gånger om.
Tusen gånger om."

Jag har hittat en låt som får mig att känna mig stark. Den tar vid där mina ord tar slut, de tankar jag har men inte kan formulera om till ord.
Att få sitt hjärta brustet är det värsta som kan hända en. Hur mycket jag än har försökt att laga det så kan jag inte göra mer än mitt bästa, och vad jag är kapabel till har nått sitt slut. Jag kan inte göra mer än vad jag gjort, men jag kommer aldrig att sluta kämpa. Om jag visste att det inte skulle tjäna något till, om jag hade känslan av att det faktiskt inte var meningen att det skulle vara vi, då hade jag gett upp. Jag tänker inte sluta när jag vet att ingen ville det här, men det ligger bortom mina krafter nu. Vad som tar mig genom dagen är hoppet om att du ska släppa ned dina murar och låta mig komma tillbaka.
Det här är långt ifrån första gången mitt hjärta krossats till tusen bitar, du har svikit mig förut. Jag borde satt ett avslut för flera år sedan, men de stunder vi får tillsammans är vad som får mig att fortsätta göra det här om och om igen. Jag skulle gärna vilja tro på att jag har det bättre utan honom, men nu är han en alldeles för stor del utav mitt liv. Det går inte att bara sudda ut. Jag kommer aldrig att känna mig hel utan min andra halva.
Jag klarar inte av mycket mer nu, jag har inget kvar att ge, men jag kommer aldrig sluta hoppas.

"Jag bär tyngden utav rymden, ändå finns du I mitt hjärta.
Ta mitt skimmer, för jag brinner"

Allt går så sakta i din värld. Medan du andas in i lugn takt så har jag redan tänkt ut hur min framtid kommer se ut. Jag hinner planera flykter och se trauman framför mig när tiden hos dig står still. Dina dagar är mina år. Jag förutspår hela våra konversationer innan vi ens hunnit säga hej. Min hjärna spinner på högvarv, jag slappnar aldrig av. Mitt liv passerar medan du fortfarande funderar om morgondagen. Jag är så förundrad över ditt lugn. Jag inser inte hur sakta din tid går förrän jag faktiskt står bredvid. Bara vid din sida förstår jag mig på din värld.

Jag är glad att jag har Emma.
Jag är glad att får träffa de mest underbara människor varje dag.
Jag och Ludwig har haft ett förhållande i ett år exakt den 31 oktober, nu på söndag alltså.
Jag får fortfarande pirr i magen av att tänka på honom.
Min handledare Lisa visade en bild på sin lilla bebis hon har i magen idag.
Jag känner att det börjar gå bra i skolan nu.
Jag hade skitroligt idag.
Jag blir så tom när jag kommer hem. Så genomskinlig och tunn.

Jag är så otroligt trött. Så otroligt jävla trött. Men jag vill inte sova, jag vill inte drömma de där hemska drömmarna som gör mig kallsvettig. Jag brukar spendera någon timme extra i sängen efter att jag har vaknat och gömma mig under täcket tills jag känner mig säker på att allt faktiskt bara var en dröm. Jag hatar att drömma.

Jag var hos Emma tidigare idag. Det kändes bra att sitta på hennes sängkant och prata. Det var en säker sfär i hennes rum på något sätt. En sån där välkomnande känsla, en hemma-känsla.
När jag gick därifrån så rökte jag upp nästan halva paketet cigaretter jag har gömd i min väska för akuta tillfällen. Jag vart stressad och började andas i otakt. Jag fick samma panik som jag har när jag vaknar efter att ha drömt något otäckt. Bussresan hem var så jävla obekväm, så jag ringde pappa och bad han hämta mig så fort jag var framme. Jag ville inte vara ensam en endaste minut längre. Det är för otäckt.

Jag får panik av ensamhet och stress. Jag ska till ungodmscentralen, eller vad det nu var som Mickis och Natalie pratade om, på måndag. De vill att jag ska få hjälp. De såg i mina bara ögon att det inte stod helt rätt med mig. Jag behövde inte säga något alls, de förstod.

Det där med att ha någon vid ens sida hela tiden, vad menas med det egentligen? Hur mycket kan man begära av någon annan? Kan man verkligen be någon annan stå ut med en, trots -allmänt sett- att man inte alltid kommer orka vara på bästa humör, inte alltid vara den där härliga människan ens vänner föll för? Jag skulle aldrig våga be någon stå ut med mig i alla väder. Jag är en sån person som oftast ser det negativa i allt, som ibland kanske oftast är för ytlig. Som jag har skrivit innan så öppnar jag mig aldrig för någon som inte betyder mer än livet självt för mig. Det har alltid varit så och kommer nog för den delen att alltid vara i fortsättningen. För hur långt in i en relation med sina vänner kan man se de som självklara? När kan man ta för givet att de kommer finnas där för en? Antagligen när de ser saker hos en genom att bara se in i ögonen. När de hjälper utan att man behöver be om hjälp.
 Jag har välsignats med otroliga människor i mitt liv. Jag har vänner som förstår så mycket utan att jag behöver berätta någonting alls, och jag har en speciell och alldeles underbar människa som alltid funnits där för mig. Min kärlek till dig, Ludwig, går inte ens att beskriva. Och jag kommer aldrig kunna tacka dig nog för all den hjälp du ger mig, eller hur du underlättar varje dag genom att bara påminna mig om att du finns där. Att ha någon vid sin sida är obeskrivligt. Jag är så lyckligt lottad, och jag kommer aldrig kunna tacka er nog.

den här bilden ger mig den känsla av den precisa intimitet jag behöver just nu. som jag alltid behövt. någon som håller min hand. någon som kan se i mina ögon, på min blick, när det är dags att räcka fram handen. som lyfter upp mig från allt. att det är okej att visa sina känslor. oavsett känsla så är det alltid okej. någon som håller om mig när jag faller ihop. en person som ger mig den bekräftelsen att alltid finnas där för mig. någon som inte låter mig krossas till tusen bitar.

I'll be everything you need. And some more.
Åh, jag har så mycket tankar i huvudet så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag kan inte få ned det i ord, eller i någon ordning.

MIRACLES RARELY HAPPENS -but sometimes they do.

Både så mycket och så lite händer fan på en gång. Jag vill pausa för en stund och hinna andas och förstå vad det är som händer i mitt liv just nu. Jag är så förvirrad.

"We've said goodbye too many times before. My heart can't take it no more, it's breaking right in front of you. I cant say goodbye anymore."

 Jag vaknade av Luddes doft imorse. Jag rullade över till andra sidan sängen med ett leénde på läpparna och öppnade ögonen för att se min finaste. Men allt jag såg var en vägg. Den röda färgen som pryder mina väggar gjorde så ont att titta på. Jag var ensam. Den varma känslan i magen svalnade fort och blev en kall klump istället.
Jag suckade och slöt ögonlocken igen, jag ville aldrig mer se dem där väggarna igen. Doften jag inbillat mig kom från hans tröja jag sov i. Jag har inte tagit av den på hela dagen, jag mår bra av den lilla säkerhet jag intalar mig själv att jag har med honom (eller hans doft för den delen) i närheten av mig.
De tankar som slagit mig under dagen och som också är det enda jag tänkt på är att jag har slutat drömma. Jag lever inte lika fullt ut längre. De drömmar som jag brukade plågas av för att de kändes så verkliga -de jagar mig inte längre. De drömmar jag hade som underhöll mig om nätterna, de har lämnat mig. Jag somnar till en svart bild och vaknar utan att ha drömt någonting alls. Kunde jag vara mer ensam just nu?

Alla har väl varit med om att förlora en vänskap. Det kan bero på bråk, att man växer ifrån varandra eller att den ena flyttar. Jag har varit med om alla de tre alternativen, men det svåraste är faktiskt när vänskapen bryts på grund av att den ena  flyttar. Det har inte hänt mig så ofta, men när det väl gjort det så har jag alltid försökt att hålla kontakten mer eller mindre. Det är inte alltid som det har funkat, tyvärr. Att man flyttar ifrån varandra kan medföra att man växer ifrån varandra så mycket att man tillslut inte känner igen den andra personen. Varken till utseénde eller personlighet. Tyvärr så vet man tillsut inte längre när det är dags att avbryta kontakten heller. Gör man det när man inte gillar vad den nya personen har blivit, eller ska man hålla kvar kontakten för gamla tiders skull iallafall?
 Jag och Emma har varit med om de alla. Vi har bråkat, vi har vuxit ifrån varandra och nu bor vi flera mil ifrån. Jag träffade henne idag för första gången på flera månader, och fan vad jag är glad över att det faktiskt blev av. Jag har varit rätt deprimerad de senaste veckorna, men allt flög bort som luft idag när vi träffades. Jag har fått fina och roliga stunder som lättar allt för stunden av mina nya underbara vänner i skolan, men det här mötet gjorde hela dagen -minst. Det är så jävla synd att jag har haft henne där i närheten hela tiden utan att egentligen veta om det. Hela tiden när jag har haft jobbiga stunder. Men jag tror på att fortsätta det här, det gör jag verkligen. Man klarar allt så länge man bara verkligen vill.

Vart går gränsen till vad man kan begära av någon annan? Kärlekspar emellan, de berättar allt för varandra. Det vet jag. Men om man berättar en hemlighet till en vän som råkar ha ett förhållande. Trots att hon svär på att inte berätta, så gör hon det. "Jag lovade att inte säga någonting, men.."
Är det något man kanske borde ha i baktanke när man berättar någonting för en person i ett förhållande, att hon kommer berätta för sin närmsta vän -sin partner?
Även om vännen tror att det kommer stanna mellan endast de, så hittar sanningen sin väg ut. Pojk- eller flickvännen kommer inte vara tyst.
 Jag har fått en fin vänskap bruten för att hon inte kunde hålla sin käft. Och ja, jag har fått reda på allt. Först låtsades jag inte om det, men nu är det den tredje personen som berättar för mig vad hon har sagt. Nu försöker jag inte längre, nu är det fanimej kört för dig.

Jag är helt jävla slut.
Tyckte att mina flera meter-höga kilklackar skulle passa till kläderna idag. Glömde bara bort att jag hade planerat en resa till Stockholm efter skolan med. Så fort jag kom hem från skolan, Stockholm och allt så krälade jag på min bara knän så fort jag kunde ta mig till soffan och låg där i en timme. Iallafall, jag åkte till storstaden för att köpa lite (o)nödvändiga saker. Den egentliga anledningen till att jag åkte dit var för att köpa reeboks nya dojjor Easytone. Ni vet, de där som man ska få en sådan där jävla snygg röv av. Jag ångrade mig i sista minut eftersom att jag redan har ett par splitt nya gympaskor. Det räcker så, och min röv är väl ingenting att klaga på ändå.
Jag fick sällskap av sötaste Paulina och det var inget fel med det. Jag brukar alltid handla kläder och dylikt för mig själv.. Tycker att det blir lättare att kunna fokusera på vad det är man egentligen är ute efter och söker då, men det var fanimej trevligt med sällskap. Och allt kanske beror på att jag fick en uppläxning av Natalie vid lunchen idag att shoppa gör man med vänner. Det visste inte jag.

 Jag drog ned till pizzerian runt hörnet för bara en stund sedan och beställde varsina vesuvious till mig och pappa. I väntan på att de skulle bli klara så blev det en rätt så högljudd diskussion angående att politikerna, även Moderaterna som leder vårt land, tänker utfrysa Sverigedemokraterna nu när dem fått en plats i riksdagen. I de åsikter som framfördes där på pizzerian och som jag håller med om, det är att det är fanimej inte demokrati när inte folket har makten. De procent svenskar som lagt sin röst hos Sverigedemokraterna, ska de inte få sina åsikter hörda endast för att majoriteten svenskar inte delar samma tankar? Speciellt ni vuxna människor som nu sitter i riksdagen, det är vi folket som ska ha makten. Därför kallas det här demokrati. Det är bara fel, fel, fel att det ska vara så att det ledande partiet ska välja vilka de vill lyssna på, inte vad vi i landet vill. Jag stöder inte Sverigedemokraterna, men jag tror fan på yttrandefrihet.

 Hur som helst, jag har historia att plugga. Ska lära mig om källkritism hos de gamla grekernas berättelser. Jag lägger in bilder på vad jag köpt sen. Puss!

Jag försov mig och missade första lektionen idag.. Jag vaknade när det var 30 minuter in till nästa lektion, men jag bestämde mig för att stanna hemma idag. Jag känner mig ändå sådär på gränsen till att bli gräsligt förkyld (precis som jag gjort hela helgen) så det gjorde väl inte så mycket ändå. Dessutom hade jag bara tre lektioner idag.
 Mitt huvud dunkade av febern igår, men vid 23-tiden så satte jag mig och började plugga. Jag gjorde ca 3 av 11 uppgifter i historian och ingen matte.. När ska jag lära mig att ta tag i läxor i tid? Någonsin?

Var precis inne på facebook också.. Vad är det som händer, med tanke på att alla gör slut med varandra helt plötsligt? På bara en endaste natt så är det minst 5 par som splittrats. Är det kanske nu sommarromansen slutar charma? Jag drog kortaste strået och belönades med lycklig kärlek iallafall.. Men när har vi någonsin kunnat jämföra oss med andra, egentligen? Ibland klarar jag och Ludwig knappt av varandra, men ingen skulle kunna drömma om att leva utan varandra heller. Jag älskar honom, och har förresten haft en underbar helg med honom. Ett förhållande på lite distans kanske fungerar ändå.. Har jag kanske överkommit den rädslan?