otherthanprozac

Jag är så otroligt trött. Så otroligt jävla trött. Men jag vill inte sova, jag vill inte drömma de där hemska drömmarna som gör mig kallsvettig. Jag brukar spendera någon timme extra i sängen efter att jag har vaknat och gömma mig under täcket tills jag känner mig säker på att allt faktiskt bara var en dröm. Jag hatar att drömma.

Jag var hos Emma tidigare idag. Det kändes bra att sitta på hennes sängkant och prata. Det var en säker sfär i hennes rum på något sätt. En sån där välkomnande känsla, en hemma-känsla.
När jag gick därifrån så rökte jag upp nästan halva paketet cigaretter jag har gömd i min väska för akuta tillfällen. Jag vart stressad och började andas i otakt. Jag fick samma panik som jag har när jag vaknar efter att ha drömt något otäckt. Bussresan hem var så jävla obekväm, så jag ringde pappa och bad han hämta mig så fort jag var framme. Jag ville inte vara ensam en endaste minut längre. Det är för otäckt.

Jag får panik av ensamhet och stress. Jag ska till ungodmscentralen, eller vad det nu var som Mickis och Natalie pratade om, på måndag. De vill att jag ska få hjälp. De såg i mina bara ögon att det inte stod helt rätt med mig. Jag behövde inte säga något alls, de förstod.