otherthanprozac

 Jag vaknade av Luddes doft imorse. Jag rullade över till andra sidan sängen med ett leénde på läpparna och öppnade ögonen för att se min finaste. Men allt jag såg var en vägg. Den röda färgen som pryder mina väggar gjorde så ont att titta på. Jag var ensam. Den varma känslan i magen svalnade fort och blev en kall klump istället.
Jag suckade och slöt ögonlocken igen, jag ville aldrig mer se dem där väggarna igen. Doften jag inbillat mig kom från hans tröja jag sov i. Jag har inte tagit av den på hela dagen, jag mår bra av den lilla säkerhet jag intalar mig själv att jag har med honom (eller hans doft för den delen) i närheten av mig.
De tankar som slagit mig under dagen och som också är det enda jag tänkt på är att jag har slutat drömma. Jag lever inte lika fullt ut längre. De drömmar som jag brukade plågas av för att de kändes så verkliga -de jagar mig inte längre. De drömmar jag hade som underhöll mig om nätterna, de har lämnat mig. Jag somnar till en svart bild och vaknar utan att ha drömt någonting alls. Kunde jag vara mer ensam just nu?