otherthanprozac

Det där med att ha någon vid ens sida hela tiden, vad menas med det egentligen? Hur mycket kan man begära av någon annan? Kan man verkligen be någon annan stå ut med en, trots -allmänt sett- att man inte alltid kommer orka vara på bästa humör, inte alltid vara den där härliga människan ens vänner föll för? Jag skulle aldrig våga be någon stå ut med mig i alla väder. Jag är en sån person som oftast ser det negativa i allt, som ibland kanske oftast är för ytlig. Som jag har skrivit innan så öppnar jag mig aldrig för någon som inte betyder mer än livet självt för mig. Det har alltid varit så och kommer nog för den delen att alltid vara i fortsättningen. För hur långt in i en relation med sina vänner kan man se de som självklara? När kan man ta för givet att de kommer finnas där för en? Antagligen när de ser saker hos en genom att bara se in i ögonen. När de hjälper utan att man behöver be om hjälp.
 Jag har välsignats med otroliga människor i mitt liv. Jag har vänner som förstår så mycket utan att jag behöver berätta någonting alls, och jag har en speciell och alldeles underbar människa som alltid funnits där för mig. Min kärlek till dig, Ludwig, går inte ens att beskriva. Och jag kommer aldrig kunna tacka dig nog för all den hjälp du ger mig, eller hur du underlättar varje dag genom att bara påminna mig om att du finns där. Att ha någon vid sin sida är obeskrivligt. Jag är så lyckligt lottad, och jag kommer aldrig kunna tacka er nog.