otherthanprozac

"Jag tänkte på jag-et, och jag såg alla tecken.
Men jag ville va bättre, men då blev allting sämre.
Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid.
Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig.

Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks.
För dig ska jag, göra det tusen gånger om.
Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar.
För dig ska jag göra det tusen gånger om.
Tusen gånger om."

Jag har hittat en låt som får mig att känna mig stark. Den tar vid där mina ord tar slut, de tankar jag har men inte kan formulera om till ord.
Att få sitt hjärta brustet är det värsta som kan hända en. Hur mycket jag än har försökt att laga det så kan jag inte göra mer än mitt bästa, och vad jag är kapabel till har nått sitt slut. Jag kan inte göra mer än vad jag gjort, men jag kommer aldrig att sluta kämpa. Om jag visste att det inte skulle tjäna något till, om jag hade känslan av att det faktiskt inte var meningen att det skulle vara vi, då hade jag gett upp. Jag tänker inte sluta när jag vet att ingen ville det här, men det ligger bortom mina krafter nu. Vad som tar mig genom dagen är hoppet om att du ska släppa ned dina murar och låta mig komma tillbaka.
Det här är långt ifrån första gången mitt hjärta krossats till tusen bitar, du har svikit mig förut. Jag borde satt ett avslut för flera år sedan, men de stunder vi får tillsammans är vad som får mig att fortsätta göra det här om och om igen. Jag skulle gärna vilja tro på att jag har det bättre utan honom, men nu är han en alldeles för stor del utav mitt liv. Det går inte att bara sudda ut. Jag kommer aldrig att känna mig hel utan min andra halva.
Jag klarar inte av mycket mer nu, jag har inget kvar att ge, men jag kommer aldrig sluta hoppas.

"Jag bär tyngden utav rymden, ändå finns du I mitt hjärta.
Ta mitt skimmer, för jag brinner"