otherthanprozac

Ibland vill man ha någonting så pass mycket att man är villig att ta till alla vapen. Man jagar till man blir galen och desperat slänger ut sitt vapen -sina ord- hur som helst att man inte ens har kontroll längre. Man söker, man hittar, man försöker och man bryter ihop. Man klarar inte utmaningen man själv utsätter sig för.
I min jakt har jag slut på ord. Mitt enda vapen. Jag har använt det till ammunitionen till sist tog slut. Allt jag har kvar är viljan, som jag inte längre kan uttrycka på annat sätt än genom tårar. Att blotta mina känslor helt. Ändå kommer allt inte riktigt fram och jag blir inte förstådd.

Allt jag önskar är att bli förstådd.