Ge mig vingar
Det är som att gå på en lina, det där med måendet. Med rätt balans så håller jag mig enkelt uppe. Jag kan lé och skutta fram när vinden är stabil och skön.. Men minsta vindpust får mig lätt ur balans, om så från ett vingslag av en liten liten fjäril. Fallet är långt och att nå marken blir mitt dödsfall. Att komma upp på den där linan igen, som hänger högre upp än vad jag kan nå, är i stort sett omöjligt. Jag behöver bli buren av kanske inte bara en -utan ett flertal personer. Jag försöker hänga mig kvar i den där linan tills händerna blöder, men när jag väl nått marken igen så är det nästintill omöjligt för mig att komma upp igen..
Kommentarer
Trackback
