otherthanprozac

Just nu är jag i det där läget där jag gör livsavgörande beslut.
Jag skulle antingen kunna hålla fast vid det jag en gång hade, och hoppas på en bättre fortsättning.. Eller släppa allt och börja om helt på nytt, men allt.
Det blir nya vänner, nytt ställe att bo på, nya människor runt omkring och ett singelliv. Allt börjar på noll. Jag skulle nog kanske kunna behöva det nu.. Nytt liv med nya chanser. Men.. "Never look back, but never forget" Jag kan ju aldrig bara radera alla minnen, heller. Så mitt vanligtvis dagliga motto so let's rip out the pages of yesterday fungerar inte riktigt. Inte till minnen... Så även ifall jag bestämmer mig för att börja om med allt, så kommer minnena av våra omfamningar kommer alltid att krypa upp om nätterna iallafall.

Borde jag slicka mina sår rena, dämpa smärtan och gå vidare?

Egentligen så vill jag ju bara stanna kvar.. Somna i just hans armar och vakna upp till just det leéndet. Jag vill ha det så föralltid, jag är så jävla kär. Han har betytt så mycket, och kommer alltid att göra. Jag vet precis hur det känns att vara utan honom.. Det här är inte första gången. Precis varje gång så genomgår jag samma smärta, får lika dramatiska panikattacker och gråter mig till sömns varje kväll.
Kommer jag klara det en gång till?
Men jag undrar vad som kommer vara värst... Att inte känna mig tillräcklig för den jag älskar, eller att bli lämnad?


Jag vill spendera resten av mitt liv med honom.. Från och med nu. Nu på en gång. Men om han inte är beredd på samma sak och vilja.. då lovar jag att släppa dig fri.


carro