Svenskauppsats
Här har ni den:
Ur Teresas perspektiv
Av Caroline Gustafsson Dimic
De skulle aldrig kunna förstå. Varför skulle jag berätta sanningen för någon som inte har förmågan att förstå? Aldrig. De kommer aldrig förstå. Aldrig någonsin.
Jag älskade inte Mike. Jag tyckte inte så värst mycket om hans son heller. Det var liksom en kliande känsla, något stickande, under min hud när de var i närheten. Jag var så irriterad, och så fort Mike försökte komma i kontakt med mig började jag slåss. Jag ville inte. Han kändes så äcklig, jag ville inte att han skulle röra min kropp. Jag ville vara ifred. Jag ville att inte att Mike skulle existera.
Min cell är den kallaste plats jag varit på. Det sved om nätterna i början, men jag har liksom vant mig. Man blir van. Jag är också van med att alla dagar ser likadana ut. Samma saker händer samma tid, varje dag. Förutom söndagar då vi har besökstid på förmiddagen. Då hinner jag sitta i tv-rummet en halvtimme extra, när de andra har sina besökare här. Sina familjer, sina käresta. Fångarna ser så äckligt glada ut på morgonen när det är söndag. De går runt och fånler. Så jävla korkat. De väntar kanske på att få träffa sina barn, eller sina män. Men sen, när besökstiden är slut så blir de sådär deppiga som de är resten av veckan. Vissa gråter, andra blir extra bråkiga. Jag gillar inte söndagar. Jag gillar när allt är som det alltid varit, och när jag vet att det kommer vara precis likadant varje dag. Jag gillar den känslan, att vara van.
Jag brukade vara trygg med Mike. Jag var det i början, då innan vi gifte oss. Det var aldrig sådär vackert och pirrigt som jag hade med John. Det skulle det aldrig kunna bli. Mike dök upp när jag var trött på ensamheten. Han var min lösning på allt.
Det var bekvämt och det kändes nästan alldeles för bra ibland. Jag fick inte bli van med det här, jag fick inte bli för bekväm. Men jag blev van. Jag blev för bekväm. Jag försökte komma bort från de känslorna med alkohol. Varje kväll. Hade jag gått tillbaka mitt drogmissbruk hade Mike lämnat mig. Han kunde inte lämna mig, men jag ville inte att han skulle komma mig för nära. Jag var tvungen att stå kvar med min plan. Jag var tvungen att behålla mitt fokus. Jag behövde vara ensam, men jag behövde Mike.
De brukar prata om mig så fort jag lämnat rummet här. Jag vet att de gör det, men jag bryr mig inte. Jag är långt ifrån den som gjort det värsta, men jag vet att jag är en av dem. Jag vet också att jag inte är den enda som mördat min man här. Det är nog kanske en tredjedel av oss som har. Men ingen annan än jag har dödat ett barn också. Förutom Sienna, såklart. Alla vet vad alla andra sitter här för, men ingen vet allt. Ingen vill veta allt.
Den enda jag någonsin sagt ett ord till är Lauren. Jag gillar Lauren, hon är sådär lagom nonchalant att jag klarar av henne. Hon bryr sig inte, och hon visar aldrig känslor.. Bortsett från söndagar såklart, då hennes flickvän kommer på besök. De blir hon som alla andra. Först förhoppningsfull, sedan deprimerad. Precis som alla andra.
Jag ville aldrig vara som alla andra. Jag hade en fattig uppväxt i Texas, jag blev aldrig något speciellt. Det enda som jag kan peka ut som unikt i mitt liv är John. Jag träffade John. Han vart mitt allt och vi fann varandra. Tillsammans. Han visade mig nya sätt att leva, nya ställen att bo på. Vi hade aldrig pengar, men vi hade varandra. Jag var bara 19 år när jag redan var inne i det djupa missbruket av droger. Det var vad våra pengar gick till -droger. Men det är okej, för vi hade varandra. Vi pratade om en framtid tillsammans, hur vi skulle ta oss ur det här som Johns vänner lett oss in i, hur vi skulle låta våra barn växa upp på vackra ängar här i Texas. Jag såg allt framför mig i en vision, som en filmning i solnedgången. Vi skulle vara tillsammans för evigt.
Vid maten så brukar det sätta sig fem kvinnor vid ett runt bord. De ser inte ut som oss andra, de är de oskyldiga. Ingen bryr sig, men de verkar inte göra annat än just det. Bry sig. Nu bryr de sig om varandra, nu när de är ensamma här inne.
Jag gillar ensamheten. Jag har aldrig tyckt om att ha människor inpå mitt liv. Jag trivdes inte i äktenskapet med Mike, han gillade det för mycket. Jag hatade hans son, han var så ung och var på väg att gå samma väg som jag hade gjort i hans ålder. Han blev blind och dum för kärlekens skull. Jag hatade honom. Jag hatade Mike med. Jag hatade den situation jag satt mig in i. Jag hatade att lura en man för min egna skull. Jag lurade honom på livet.
Jag var tvungen att göra det här. Jag var tvungen att leva med Mike, åtminstone för ett tag. Det var det enda sättet jag skulle kunna få tillbaka John på. Jag och John behövde det här. Vi behövde Mike.
Cellen känns extra kantig idag. Den känns mer vit än vanlig, och mer hård. Den har varit mitt liv under en lång tid nu, och det kommer vara det sista hem jag hade. Jag är okej med det. Jag har vant mig. Jag är okej med att mitt öde är bestämt nu. Jag är nöjd över det. Jag okej med att ha fått mina sista dagar här, och jag är nöjd över allt jag gjort var dag i mitt liv. Mitt liv innan och efter Mike. Jag är nöjd med mina gärningar. Det är okej.
Vakterna har redan satt ihop mina handleder. Handklovarna skär in i köttet, men det är okej. Jag är van vid det, och smärtan är nästan behaglig. Smärtan är skön och jag gillar den. Jag kommer försvinna med mina hemligheter med mig. Ingen kommer någonsin att veta allt. Ingen har haft kraft nog för att få mig prata om allt. Ingen kommer att veta allt. Ingen.
Jag sitter och bara väntar nu. Snart kommer dem och hämtar mig. Jag är lugn och avslappnad. Vi har gått igenom det här flera gånger innan. Jag vet exakt hur allt kommer att gå till, och jag vet vad som kommer hända. Jag känner mig lugn när jag vet allt i förväg. När jag vet att allt kommer gå till på ett visst sätt, och när jag vet exakt hur.
Jag tänker tillbaka på när jag ringde samtalet. Jag minns det som starkast av allt. Det var bestämt. Vi hade bestämt att jag skulle ringa Rex och Tyler. De skulle göra allt. De skulle få det att se ut som en olycka. Jag skulle inte ens kunna ses som misstänkt.
Jag ringde från en telefonautomat vid bensinstationen. Klassiskt. Ingen skulle veta att det var jag som hade ringt. Rex svarade, och han var helt klart påtänd. ”Det är dags nu” sa jag. ”De kommer att vara i gallerian vid tre och de åker i en svart Mercedes. De är kanske där en timme, sedan åker dem hem via Westlane”.
”Be honom ringa dig så fort han sätter sig i bilen. Inte innan, precis när han satt sig. Då vet vi säkert”.
Jag avslutade samtalet med att säga tack. Jag skulle betala dem med pengarna jag får från Mike och Terrys livförsäkringar. Jag hade rätt till de pengarna nu när Mike och jag var gifta. Jag såg till att Mike mördades. Mike dog dagen innan vår treårsdag som gifta. Jag hade varit med Mike i fem år. Det var lagom för att jag inte skulle bli huvudmisstänkt.
Rex och Tyler fick livstid. De togs bara en vecka senare efter mordet. Jag blev förhörd sju gånger innan de kom på att jag hade anordnat händelsen. Jag blev dödsdömd, trots att det var stora tvekningar. Det berodde på mitt kvinnliga kön, tror jag.
Ingen kommer någonsin att veta. Ingen kommer veta att det här var planerat sedan flera år tillbaka. Sedan dagen innan jag fyllde trettio, då John åkte in. Vi hade inte pengar nog till att betala borgen för att han skulle släppas. Jag var ensam och hade ingenstans att sova.
När jag besökte John böjde han sig framåt, han var bara några centimeter från mina läppar. ”Lyssna på mig”, sade han och så planerade vi alltihop. Vi höll varandras händer med gallret emellan. Gallret var vad som särade på oss. Tårarna rann ned för mina kinder medan vi pratade. Jag lovade att försöka, och jag lovade att vara stark för honom. Det var sista gången jag kände någonting. Det var sista dagen jag inte kände mig iskall och tom. Sista gången känslorna flödade i min kropp.
Allt gick som planerat. Exakt. Jag gick i mina fräschaste kläder varje dag, ifall han som jag väntade på skulle dyka upp. Det skulle vara en man med pengar. En man som sökte någon.
Någon som skulle bli jag.
Jag visste inte vem Mike var när jag träffade honom, men han hade sett mig. Han hade snälla ögon. Hans ögon såg mig. Han drog lite lätt på munnen till ett leende och frågade hur det kom sig att jag satt på just samma cafeteria samma tid, var dag. Jag hade suttit där sedan sex år tillbaka. Jag var 36 och ensam. Jag sökte fortfarande efter den man som skulle rädda oss. Mig och John.
Det flöt på som rinnande vatten med Mike. Han nämnde något om öde och självklarhet. Det var självklart att det skulle vara vi, att han skulle fattat modet att gå fram till mig just den dagen. Jag såg det bara som att det var dags nu. Det var dags att få det här överstökat så att jag kunde få pengarna till att betala borgen till John.
Det var när vi skulle skriva på äktenskapslöftena jag fick reda på att han hade en livförsäkring. Han ville ge mig allt, och jag hade ingenting att ge tillbaka. Jag skulle få ta över vårdnaden om hans son ifall något skulle hända. Något hände, fem år senare. Något hände både Mike och hans son. Jag mördade dem. Jag skulle få överta alla pengar han ägde och hade, och jag skulle få pengarna som hans son och han hade som livförsäkringar. 350 000 dollar plus det Mike hade på banken skulle jag få. Det skulle räcka till att få ut John och till det huset vi planerade att bo i för resten av våra liv tillsammans. Där våra barn skulle växa upp. Där solen gick ned.
Gallret dras åt sidan och Anabelle går in. ”Kom nu, Teresa. Det är dags”. Jag reser mig upp och Anabelle, som är dubbla min storlek, håller min axel och går med mig i rätt riktning. Vi gick till sal 115 Y. Där skulle det hända. Där skulle det vara dags för mig.
Jag gick lugnt och avslappnad. Jag visste vad som skulle hända och hur det skulle hända. När jag såg alla fångar sitta där nere vid borden så log jag. Det var min tur att få vara sådär töntigt förväntansfull. Jag fick le och skratta.
Jag såg Lauren. Jag såg de oskyldiga och olyckliga kvinnorna. Jag såg Sienna, som var den enda här som gjort något som anses vara värre än det jag hade gjort. Jag log för den tid jag lärt känna de, och för det lugn de gett mig.
Jag står inne i salen och Anabelle sätter mig på bordet. Det är en madrass ovanpå, antagligen för att de vill försöka få det att se ut som att vi fångar betyder något. Som om vi vore värda att dö bekvämt.
Jag är den första kvinnan på hundra år att få dödstraff här i Virginia.
Jag vet precis vad som kommer hända och hur det kommer gå till.
Jag berättade aldrig allt för någon. Ingen skulle ha förstått och inge skulle ha den förmågan att ens försöka. Jag är okej med det.
Jag är lugn och avslappnad.
Jag kommer gå till historien.
Jag kommer bli unik.
den är grym vännen ! <3
läste inte hela men du är sjukt grym gumman! :)
Haha nej den blev rätt lång.. :) Men tack!! :D Åh jag blir så glad! <3
