otherthanprozac

Pappa kom hem med grekiskt käk. Gött.
Jag tycker förresten att det är lite drygt att ni inte kommenterar, kära läsare ;) Speciellt med tanke på att iallafall hälften av er är kära och bekanta.
Apropå att ha personer man känner som läser bloggen, jag vet inte vad jag tycker om det. Jag har funderat på att posta en länk hit på facebook, men jag vill verkligen inte att någon morsa eller framför allt min familj ska läsa det jag skriver. Tänk er själva hur det kommer låta vid middagsbordet. "Ja du carro, vad menade du när du skrev sådär? Är det mig du syftar på? Hur tänkte du där? Stämmer det att du har gjort så? Är du intresserad av tjejer nu också? Hur blev det med det där? Det passar sig inte att skriva".
Okej, min familj låter inte så när de talar men vad fasen, jag kan inte komma fram till min poäng på något annat sätt.
Jag vågar inte riktigt stå för allt jag är än.