otherthanprozac

Även om jag så sover mer än tolv timmar på en natt så känner jag mig precis lika utmattad varje morgon. Som om jag inte sovit alls, liksom. Jag känner mig svullen i kroppen men börjar ändå få lite fason på den eftersom att jag har börjat träna. Det är lite slö-träning varannan dag, men det har gett mig en rätt så platt mage ändå. Jag gör absolut ingenting om dagarna annars, vilket är så oerhört konstigt och dumt eftersom att jag söker en riktig utmaning. Träffa vänner och andra människor, upptäcka saker, lära mig något och bara resa iväg lite. Men det är den där tröttheten som konstant kommer. Den stoppar mig hela tiden.
Jag känner mig inte alls deprimerad, bara likgiltig helt enkelt. Oftast glad, men orkar inte dra i mungiporna för att visa det heller. JAg har så mycket att göra och jag har all tid i världen för det, men det blir bara blankt. Är jag en vanlig tonåring eller så oerhört lat bara? Är det något annat?
Jag orkar inte ens läsa eller höra om andras liv så speciellt mycket. Jag bryr mig, men jag orkar inte lyssna, läsa eller känna mig delaktig hos någon annan. Jag orkar inte ens vara delaktig i mitt egna liv, ju.
 Jag äter bra, jag lever bra och har alla redskap för att känna mig bra. Men det kommer och äter upp mig igen -likgiltigheten.

Jag ska dränka ansiktet i ansiktsmasker nu, duscha, tväta håret och dra en sax genom mitt hår lite. Bara göra något, förändra lite kanske. Ingenting stort eller märkbart. Bara skrapa av det likgiltiga lagret.
Typ.
Så fort jag orkar.