otherthanprozac

En Novell..                                              av Caroline Gustafsson Dimic

Kylan har brutit ut och mina fönster skälver av den höga volymen på grammofonen. 
Det är vår sång jag spelar.
Jag håller hårt om vinglaset och låter ögonlocken slutas. Det är kallt, trots den öppna elden framför mig. Jag fryser och jag saknar dig.
Jag tas med pianotonerna på nostalgiska resor. Jag minns alla detaljer från den era då tiden  var vår. Jag tänker tillbaka på en tid som gått förlorad.
Förtvivlad av längtan att återuppleva det vi en gång hade har jag sökt efter dig - efter oss- i poesi skriven av andra, men kärlek kan inte skrivas av någon som inte upplevt det själv. Ingen annan kommer någonsin kunna mäta sig upp till vad jag känner för dig, min älskade.
 Att vakna upp och ha dig vid min sida var min anledning till att fortsätta leva. Inget gav mig en sådan bekräftelse som din blick då du såg på mig. Jag kommer ihåg varenda dag jag spenderade med dig, varje konversation vi hade. Jag minns vad du sa för att få mig le, hur dina ögon glänste i solljuset, ditt hår mellan mina fingrar. Jag minns skratt och människor jag förlorat kontakten med.  Jag tänker tillbaka på alla de kvällar du och jag satt framför den öppna spisen och höll om varandra. Jag kommer ihåg hur du alltid viskade i mitt öra att just ikväll lever vi, och vi lever för varandra.  Du fick mig alltid att känna mig så speciell och unik. Jag var din enda, och du min. Jag kommer ihåg den gryning då vi spenderat natten till dans och vi yttrade våra första kärleksförklaringar till varandra. Vi sa att vi var unika, att vår kärlek skulle hålla ihop oss för alltid.
Jag var din enda, och du min.
Jag minns löften och planer som fortfarande ligger år framför oss.
Ibland undrar jag om du ser tillbaka på vår tid tillsammans på det sätt som jag gör.
Jag undrar om du tänker på oss alls.
 I år nu har jag levt på vårt förflutna och drömt mig tillbaka. Jag brukar undra om du gör detsamma.

Jag slits mellan dröm och verklighet. Mina ögon svider efter att ha gråtit hela natten. Jag är öm, men lyckas ta mig till fönstret och lutar mig ut. Stormen blåser in i rummet och jag andas in den iskalla kylan medan jag skriker inombords.
Smärtan skär lika djupt varje gång jag inser att du inte sitter bredvid och räddar mig ur mina mardrömmar.
 Vår sång spelas fortfarande. Den spelas om och om igen. Den skadar mig mer än minnena jag har inom mig gör. Vi var unika, vi hade en kärlek som inga andra har, men den höll oss inte tillsammans. Inte för all evighet, som vi trott. 
Vi berättade alltid allt för varandra, men vissa saker skulle vi aldrig ha sagt. Vissa saker ska man helt enkelt hålla för sig själv för att rädda den man älskar, för att skydda det man har.

Nu har du någon annan, och trots att jag ler å din lycka brister mitt hjärta varje gång jag ser er och det är någon annan än jag som håller din hand.