otherthanprozac

Ibland vill hjärtat mer än vad det klarar av, och ibland säger det bara stopp.

Någonstans mellan alla komplimanger och beundran så bröt jag samman och grät. Det blev en efterreaktion av vårat planerade över min skolgång. Jag kände hur allt skulle behöva mer tid än vad jag hade på mig. Jag har inte nog tid. Inte ens en livstid vore nog. Men det är allt mitt fel, vet jag. Oavsett vem det är att klandra så började stressen krypa och klia i ögonen och blottade sig i tårar.
Jag satt med tårar rinnandes nedför mina kinder mötet ut och jag fick inte stopp på de. Det slutade bra, allt planerandet, men att jag stressade upp för någon minut bara räckte. Det släppte inte och ingenting kändes bra.

Ellinor gjorde allt bra sedan och jag kunde tänka igenom allt. Det kommer bli bra nu och jag kommer kunna bevisa vad jag kan och få vad jag verkligen förtjänar.