otherthanprozac

Nu har jag hunnit ikapp lite med medieproduktionen, så nu ska jag mysa ned mig i sängen med tända ljus, pyjamasen och Gone with the wind...
(Mina nya tofflor på bilden nedan förresten)


Oh, Scarlett..

Jag är ledsen, jag har inte haft tillgång till dator eller någon lust att sitta vid någon heller. Jag har haft både underbara dagar, och en av de värsta jag varit med om. Någonsin.
Tänk så människor kan behandla varandra egentligen..
Det gick förresten hur bra som helst hos psykologen. Jag kommer fortsätta gå dit en gång i veckan ett tag, sedan får jag se helt enkelt hur allt blir.. Som det ser ut nu så lär min värld runt om inte bli särskilt bättre på ett tag, så jag kommer nog behöva allt stöd jag kan få.

Jag ska försöka lägga ned så mycket tid och energi som möjligt på skolan ett tag nu.. Både för att det behövs och dels för att jag behöver fokusera på annat än mitt liv.
Kramar

Har inte orkat skriva. Är så trött...
Igår var jag hos min vän Fredrik och hade för första gången på länge riktigt roligt faktiskt. Vi spelade tv-spel (Call of Duty, asgrymt), käkade pizza och bara pratade ut med varandra. Vi båda står på samma plats i livet just nu och hur synd det än är så är det skönt att ha någon annan som går igenom samma sak. Jag ska tillbaka dit i helgen och få träffa ytterligare några gamla vänner. Ser fram emot det.
På fredag har jag tid hos en psykolog. Får se hur fan det ska gå..

I've had you so many times but somehow I want more.



Jag har för mig att jag skrev det här i bloggen, men förra veckan så fick jag olika par nummer till center och ställen där jag kan få hjälp av min handledare. Någonstans jag kan gå och få prata ut. Jag har inte brytt mig om att ringa för att jag har varit så säker på att jag ska klara mig själv för att jag vet anledningen till varför jag är som jag är.
Igår slog det mig att de anledningar jag trott jag mått dåligt av bara är några få av alla anledningar. Jag hade värsta natten på länge, men jag bestämde mig för att ringa upp något av de nummren jag fick. Imorgon gör jag det, och det svåraste av allt är att erkänna för mig själv att jag behöver hjälp. Att jag inte kommer klara det här alldeles själv.
Tänkte bara berätta hur läget låg till, så.. Ja. Jag uppdaterar imorgon.

Jag har försökt få något perspektiv på mitt liv så länge. Det skulle vara trevligt att om så bara för en stund få byta bort mina virriga och spridda tankar så att jag kanske kan få ett lugn.

Jag köpte morötter förut förresten.. Är jag den enda som tycker morötter påminner något identiskt om snoppar?

Undrar ifall man kan spy av ilska..?
Jag skulle kunna krossa sten just nu. Fan fan fan.

Sedan att bli skrattad rakt i ansiktet för att man gråter, det tänjer på självförtroendet det med..

"Jag tänkte på jag-et, och jag såg alla tecken.
Men jag ville va bättre, men då blev allting sämre.
Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid.
Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig.

Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks.
För dig ska jag, göra det tusen gånger om.
Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar.
För dig ska jag göra det tusen gånger om.
Tusen gånger om."

Jag har hittat en låt som får mig att känna mig stark. Den tar vid där mina ord tar slut, de tankar jag har men inte kan formulera om till ord.
Att få sitt hjärta brustet är det värsta som kan hända en. Hur mycket jag än har försökt att laga det så kan jag inte göra mer än mitt bästa, och vad jag är kapabel till har nått sitt slut. Jag kan inte göra mer än vad jag gjort, men jag kommer aldrig att sluta kämpa. Om jag visste att det inte skulle tjäna något till, om jag hade känslan av att det faktiskt inte var meningen att det skulle vara vi, då hade jag gett upp. Jag tänker inte sluta när jag vet att ingen ville det här, men det ligger bortom mina krafter nu. Vad som tar mig genom dagen är hoppet om att du ska släppa ned dina murar och låta mig komma tillbaka.
Det här är långt ifrån första gången mitt hjärta krossats till tusen bitar, du har svikit mig förut. Jag borde satt ett avslut för flera år sedan, men de stunder vi får tillsammans är vad som får mig att fortsätta göra det här om och om igen. Jag skulle gärna vilja tro på att jag har det bättre utan honom, men nu är han en alldeles för stor del utav mitt liv. Det går inte att bara sudda ut. Jag kommer aldrig att känna mig hel utan min andra halva.
Jag klarar inte av mycket mer nu, jag har inget kvar att ge, men jag kommer aldrig sluta hoppas.

"Jag bär tyngden utav rymden, ändå finns du I mitt hjärta.
Ta mitt skimmer, för jag brinner"

Nu är det klart -jag är helt stört jävla förkyld. Kom nyss hem också från Trosa där jag var med Emma & Kevin ett tag (om fyra timmar räknar som "ett tag"..) innan jag gick hem till mamma för att mysa med mina hundar lite. Efter att ha växt upp med att ha djur omkring så blir det så oerhört tomt nu när jag bor hos pappa där det är djurfritt, tyvärr. Jag har försökt få pappa att gå med på att låta mig skaffa en hund, men han totalvägrar. Åh. Iallafall, jag ska tjata lite till på honom och nu medan så har jag kollat upp olika raser som jag skulle kunna tänkas ha. Shih tzu, som mamma har, är den ras jag helst vill ha.. Men någon av dessa blir det iallafall:

Åh, jag hoppas verkligen. Jag är verkligen en hundmänniska, jag har svårt att klara mig utan någon. Jag orkar inte vara ensam mer. Snälla övertala min pappa, jag ska ju trots allt bo här i minst 2 år till..

Jag vet inte ens vad jag ska skriva.
Kommer ni skratta åt mig när jag delar med mig av mina känslor? Kommer ni läsa enbart för att snoka och inte känna den minsta empati? Finns chansen att jag skriver för mycket som egentligen borde anses som min ensak?
Ni kanske tolkar allt fel också. Jag skriver ingenting på ett tydligt sätt, men jag vill inte det heller..

Min huvud har hållt igång i lite mer än 24 timmar nu så jag är väl ingen direkt hejdare på att hitta på något intressant att skriva om, så jag kan väl berätta lite om min dag.. Det brukar ju vara den generella handlingen i bloggar så varför kan inte jag falla in i det träsket?
Babbel babbel.. Idag var min första dag efter höstlovet (kändes tungt imorse). Det började ändå rätt bra för vi fick reda på våra betyg till uppsatserna vi skrev veckan innan lovet. "Ur Teresas perspektiv" skrev ju jag och la upp här i bloggen.. Och jajamensan, jag kirrade ett fett MVG! Fy faaa-en vad det gjorde min dag, åh så glad jag blev! Min lärare är också världens gulligaste och gav en kommentar på sista sidan om att han tyckte om mitt skrivande så mycket. Åh jag är så glad och så jag skryter också.. Men jag får det idag. ;) Efter skolan så försvann jag, Paulina och Mickis ned på stan. Paulina hade hittat någon superskön tröja hon ville ha tag i och jag passade på att köpa en svart bh då. Jag har ingen svart, av någon anledning.. Jo, en utan axelband -men vad fan tjänar det till?
Blä blä blä, nu vet jag inte ens vad jag skriver om. Jag tänkte gå igenom alla händelser på facebook (älskar att snoka) nu och när det blir klart så drar jag igång någon film. Twilight Eclipse, om inte några Greys Anatomy avsnitt..
Natti =)

Allt går så sakta i din värld. Medan du andas in i lugn takt så har jag redan tänkt ut hur min framtid kommer se ut. Jag hinner planera flykter och se trauman framför mig när tiden hos dig står still. Dina dagar är mina år. Jag förutspår hela våra konversationer innan vi ens hunnit säga hej. Min hjärna spinner på högvarv, jag slappnar aldrig av. Mitt liv passerar medan du fortfarande funderar om morgondagen. Jag är så förundrad över ditt lugn. Jag inser inte hur sakta din tid går förrän jag faktiskt står bredvid. Bara vid din sida förstår jag mig på din värld.